Nordens agenda, jordens agenda -konferenssi Göteborgissa 2-3.9.2004

Nordens agenda, jordens agenda 2-3.9.2004, Göteborg

Inledning till arbetspass 3: ”Hur går vi vidare?  Samverkansmöjligheter?” av Aleksi Neuvonen

Jag heter Aleksi Neuvonen och jag kommer från Helsingfors. Nio år sen grundlade jag med några andra människor en förening som heter Dodo -Framtidens Levande Natur. Namnet Dodo kommer från en utdöd fågel, som levde på Mauritius. Många av oss grundläggare var filosofistuderande  och vi tyckte att debatten om miljöfrågor var för fragmenterad, har  betonat några konkreta frågor och tänkt i svartvita motsatsförhållanden  och därför intresserat bara få människor. Genom många slags  diskussionsmöten och projekt försökte vi hitta nya synvinklar och få  allmänheten att intressera sig för ämnet.

Givetvis har vi behandlat också mer traditionella frågor och ibland har dessa evenemang till och med fått mer uppmärksamhet. Själv deltog jag i de nationella förberedelserna inför toppmötet i Johannesburg och var på  plats i Johannesburg och två beredningsmöten. Medierna har aldrig varit  lika intresserade av min åsikt som under mötet fast det inte var någon  direkt succé och jag själv mest var där som åskådare. Men det är ju så  att saker som är lätta att definiera och kategorisera också är lätta  att vinna publicitet för.

Som fortsatt tema har vi haft städer och urban kultur och detta är något som kanske skiljer oss från andra miljöorganisationer: vi pratar inte bara om hur byggande hotar natur och livsmiljön eller om utsläpp från stadstrafik utan försöker identifiera reformer och nya tendenser som kunde möjliggöra ekologisering av stadsstruktur och urban livsstil.


År 2000, under Helsingfors kulturhuvudstadsår, förverkligade vi ett stort projekt som hette ”Kaupunkilaiset utopiat”, Urbana utopier, och det skapade uttryckligen kontakter mellan urban kultur och miljöfrågor. Följande år, 2001, fortsatte vi med ett annat stort projekt, Där livet kan slå rot, som försökte att utveckla en stadsmiljö som skulle vara ekologiskt hållbar, arkitektoniskt lyckad och socialt funktionsduglig.

Min roll här är att inspirera oss alla till politikerdialog och dagens gruppsession. Syftet idag är att dryfta vad vi vill och ska göra nu och i framtiden för att frigöra mer energi till A21-arbetet i Norden.

Mitt enkla och rättframa svar är att det inte räcker att vi närvarande deltagare har bra och innovativa idéer. Miljöfrågorna har blivit en specialiserad bransch med sina egna experter, men det kunde vara på annorlunda.

Fastän miljöbekymren fortfarande i hög grad upptar vår uppmärksamhet, ligger ifrågavarande processer och aktiviteter långt borta i människors liv; miljöhot aktualiseras sällan i en nära framtid.

Här ser ni några bilder som jag tog en dag medan jag cyklade hemifrån till ett möte i stadens centrum. Sannolikt påminner många städer i Europa om Helsingfors: de är gröna och rena, lätta att cykla och färdas i med bussar och spårvagnar. Ingenting får oss tänka att det skulle finnas några stora problem som hotar oss i vår näromgivning. Givetvis kunde vi också hitta mycket annorlunda exempel men åtminstone många av de synligaste problemen har antingen kunnat lösas, gömmas eller skjutas undan annanstans. Klyftan mellan iakttagelser i näromgivningen och de stora problemen, som vi alla har information om, har breddats.

Miljöfrågor har illustrerats på samma sätt allt sedan de blev allmänt kända. Vår viktigaste uppgift är att hitta en synvinkel på miljöfrågor som kan beröra folk på ett nytt sätt. Innan dess får hållbar utveckling inte sådan vikt i samhälle och politik som många av oss här tycker den borde ha.


Att de flesta miljöproblemen är internationella och globala, det vet ju alla. Men vad betyder det allvarligt taget? Att utsläpp inte visar respekt för gränser? Internationella miljöfördrag och kommissioner? Eller gemensamma samhälleliga och kulturella orsaker till nuvarande och kommande problem?

Kanske många har sett denna bild från Tillväxtens gränser av Romklubben: de flesta människor brukar bara tänka på händelser nära i tid och rum, dvs saker som är lokala och aktuella. Bara några kan tänka på globala processer som ligger borta i framtiden. Jag tror att ganska litet har förändrats sedan 1972.

Kultur och samhälle i olika länder har likriktats under de senaste 20 åren och samma utveckling förefaller fortsätta. Denna likriktning skapar för oss nya möjligheter att gestalta och utforma helt nya slag av samverkan. Det blir lättare att jämföra och imitera förhållanden, erfarenheter och aktioner mellan regioner, och utveckla nya tankar tillsammans samtidigt i olika regioner. Hittills har vi sett motsvarande fenomen bara i anknytning till internationella processer som innehåller tydliga internationella institutioner.

Det är väl möjligt att miljöfrågor blir ett mycket komplicerat ämne som bara en liten internationell elit intresserar sig för. Själv tror jag att vi borde anta utmaningen att tänka efter hur lösandet av miljöproblemen kunde bli vårt tidevarvs ”stora berättelse”. Av oss krävs det beredskap att förändra vårt traditionella tänkande om miljöfrågar samt ifrågasätta vår verksamhet som specialister. Vi måste hitta ny betydelse för ”tänk globalt” för att målmedvetet kunna ”handla lokalt”. Kanske borde vi tänka att vi också ”handlar globalt”.

I lokalt beslutsfattande har miljöfrågor ofta begränsats till mycket snäva och tekniska lösningar, fast beslutsfattande på andra områden har mycket större miljöverkningar. Vi som är bekymrade över miljöns tillstånd får ofta rollen att ställa frågor, som för de flesta förefaller naiva och världsfamnande. Kanske betonar det här skillnaden som existerar mellan människors vardagstänkande och ”globala handlingar”. Icke desto mindre måste man fortfarande ställa och utveckla dessa naiva frågor. Jag hoppas att var och en för hem många av dessa nya frågor och att dessa två dagar uppmuntrar oss fråga dem om och om igen.


Nordens agenda, jordens agenda