Syftet med detta projekt är att formulera en syn på hur Helsingfors stadsplanering kunde utvecklas för att uppfylla kraven på en strikt definierad ekologisk hållbarhet. Följderna av en hållbar stadsplanering kan av stadsborna uppfattas som krävande, då den förutsätter förändrade konsumtionsvanor och livsmönster samt en del ingrepp i den existerande stadsmiljön. Det är därför viktigt att koppla samman strävan efter hållbarhet med främjande av livskvaliteten och att engagera gemene man i frågan.
Här stöter vi dock på ett problem som är större än blotta frågan om vad ekologisk hållbarhet innebär och kräver för åtgärder. Frågan om vilka krav den ekologiska hållbarheten – som vi förstår den – ställer kan ju i princip fastställas naturvetenskapligt. Nästan alla människor och partier stöder också i princip strävan efter ekologisk hållbarhet. I denna mening är frågan inte politiskt laddad. Vilken samhällelig lösningsmodell man väljer för att tillmötesgå de ekologiska kraven är däremot omstridd i en helt annan mening. Det här gäller också nyckelfrågan i sammanhanget, nämligen vad livskvalitet innebär.
Vi tror ändå att det finns ett visst samförstånd om relevanta grundläggande värden. Utgående från dessa kan man uppnå enighet om särskilt vilka problem som bör åtgärdas (medan det kan vara svårare att enas om positiva målsättningar). Detta torde vara fallet i fråga om behovet att lindra allmänt kända storstadsproblem som ensamhet, otrygghet och våld. Åtminstone delvis handlar tillkortakommandena inom stadsplaneringen därför inte – vare sig det gäller ekologi eller sociala frågor – om principiella meningsskiljaktigheter om basala målsättningar, utan om bristen på eftertanke och insikt om sambanden mellan fysisk miljö, beteende, trivsel och ekologisk hållbarhet. Då hjälper upplysning och diskussion. Men vi kan inte blunda för att problemen också har att göra med att påtagliga (ekonomiska) intressen står på spel.
I detta projekt intresserar vi oss speciellt för stadsplaneringens kärnområde, den fysiska planläggningen, särskilt ur arkitektonisk synvinkel. Det är klart att stadens trivsel i hög grad också handlar om fungerande sociala nätverk, god service etc. Den fysiska planläggningen är i varje fall intimt förknippad med de mer immateriella aspekterna av tillvaron. I stadsplaneringsperspektiv blir frågan om hållbarhet och livskvalitet till en konkret fråga om hur stadens mark används kvadratmeter för kvadratmeter.
Vi går inte här närmare in på frågan om inflyttningen till Helsingfors och huvudstadsregionen. Vi ställer oss i varje fall kritiska till antagandet att befolkningstillväxten står helt utom planläggarnas, politikernas och stadsbornas kontroll. Sannolikt vore en mer begränsad inflyttning ekologiskt hållbarare än den nuvarande utvecklingen, eftersom migrationen medför stora byggnadsprojekt i söder medan existerande infrastruktur i avfolkningsbygderna kommer att stå outnyttjad. Här begränsar vi oss ändå till frågan hur tillväxten kan användas som en resurs för stadsbyggandet: hur den nya stadsstruktur som utvecklas kan berika vår urbana kultur och fungera ekologiskt och socialt ändamålsenligt.
(Vissa av de här aktualiserade problemen kräver mer reflektion.)
Tillbaka till sammanfattningen.