Vi redogör för vår syn på stadsplaneringens målsättningar i stadsvisionen nedan. Här problematiserar vi de överordnade styrande principer, implicita attityder och förhållanden som ställer hinder i vägen för förverkligandet av dessa ideal. Inom stadsplaneringen fästs större vikt vid tekniska och kvantitativt formulerbara normer än vid sådana som har att göra med social funktionsduglighet och trivsel – eller med ekologisk hållbarhet. Det är inte bara arkitekterna som är skyldiga till detta, fastän de mer än andra yrkesgrupper ansvarar för ”helheten”. Trafikplanerare och företrädare för andra förvaltningsgrenar är alla medskyldiga till misslyckandena. Företrädare för starka företagsintressen är lätta att svartmåla, men de står under resultatansvar för att maximera vinsten, vilket begränsar det samhällsansvar de kan förväntas ta. Ett alldeles särskilt ansvar har de politiska beslutsfattarna. Deras undanflykt kunde vara att de inte alltid förstår vad de besluter om – ett reellt problem i vårt expertsamhälle.
Inom stadsplaneringen finns alltid för många svårt ihoppassade pusselbitar för att pusslet skall kunna läggas otvunget och ur alla tänkbara synvinklar utan restbitar. Arkitekterna tenderar därför att (under de villkor den tekniska funktionsdugligheten ställer) koncentrera sina ambitioner på att få det hela att se hyfsat ut – rent estetiskt. Detta är inte alldeles galet. En estetiskt tilltalande lösning är en triumf i sig, men samtidigt innebär en sådan ofta att flera flugor slås i en smäll: en dylik intuitivt lyckad miljö kan vid närmare granskning visa sig rymma en optimal placering av olika funktioner, attraktiva rutter, vyer och platser för vistelse etc.
Men en estetik är också ett uttryck för en viss livssyn och arkitekternas (sub)kultur och behöver inte omfattas av eller tjäna alla grupper. Estetiken kan bli främmande för livet, symbolisera och stöda särintressen etc. Ett utslag av att de professionella ambitionerna riktar sig mer mot det estetiska än det mänskligt tilltalande och användbara är att planschestetiken blir ett självändamål och fågelperspektivet överbetonas. Ett svar på problemen kunde vara att argumentera bättre för den estetik som väljs eller – kanske snarare – ställa striktare villkor inom vars ramar arkitekten kan förverkliga sig estetiskt. Men ifall arkitekturen uppfattas som ett väsentligen estetiskt företag och estetiken som en smaksak som man inte kan argumentera om, då borde en viss pluralism tillåtas. Häri ligger ett av problemen med att modernismen är så gott som allenarådande i vårt land – fastän någon kan uppfatta det som värdefullt att ha ett enhetligt och (som det kan uppfattas:) livskraftigt kulturarv att värna om.
Modernismen är inte i sig roten till det onda, men den har drivit oss ut på ett lutande plan som lätt leder (och lett!) till ödesdigra följder för livskvaliteten. Funktionalismen, som modernismen är förknippad med, uppkom som en reaktion mot storstädernas överbefolkning och slum. Därför pläderade funktionalismens anhängare för en ljus, luftig, öppen stad. Tanken var att ta död på den traditionella dekadenta staden. Essensen (t.o.m. det sköna) i arkitekturen var det som blott och bart tjänade sitt snävt definierade ändamål. Därför skulle onödiga dekorationer överges och olika funktioner särskiljas för att skapa ”rationalitet”. Den arkitektoniska modernism som råder idag hämtar nog näring ur traditionen, ur klassiskt stadsbyggande, men eftersträvar alltid en abstraktion och ”översättning” av arvet till ett modernt estetiskt språk. Problemet är att barnet då lätt kastas ut med badvattnet.
Abstraktiostanken, idén att vara ekonomisk genom att skala bort allt överflödigt, var lätt att utnyttja för att främja masstillverkningen av byggnadselement. Inom arkitekturen har ingen verklig uppgörelse med 1960-talets enformiga industrialiserade byggande ägt rum. I stället hävdas allmänt att en byggnads utseende bör återspegla byggnadstekniken och formen funktionen. Detta för att arkitekturen skall vara ”autentisk” och undvika att bli till klisché, något som enligt den förhärskande uppfattningen händer så snart man förfaller till folklighet eller efterapning av tidigare stilarter (såvida det inte handlar om 1960-tal!). Byggandet bör alltså återspegla (uttolka e.d.) den egna tiden. Men är ”vår tid” så lättinkretsad? Postmodernisterna håller inte med. Vi kan idag välja och vraka. Vi kan nu och är även skyldiga att motivera våra val efter att traditionalismen gått under. Det förmår inte arkitekterna!
Den funktionalistiska och även den modernistiska stilen kan i sig vara ädel och ofta även mänsklig, i synnerhet vad gäller enskilda byggnader. Problemen utgörs av att de ”funktioner” som arkitekturen skall tjäna uppfattats ytterst snävt och att särskiljandet av olika miljöer, aktiviteter och människogrupper utarmar stadslivet. Därmed försummas också den sociala funktionsdugligheten. Den sterila funktionsuppdelningen och estetiken dödar staden – än idag. Av dessa orsaker råder det en spänning mellan traditionellt urbant stadsbyggande och modernismen.
Tillbaka till sammanfattningen.
Se även sidan om arkitektutbildningen.