Tyvärr vet vi alla att så inte skett, utan att tvärtom ett förstörelseraseri utan motstycke ens i andra finländska städer har härjat i Åbo under decennier. Det är anmärkningsvärt att så många kulturskandaler kunnat äga rum just i Åbo, som knappast lider brist på bildad befolkning och institutionella resurser (exempelvis två universitet) för att upprätthålla en kritisk debatt. Det vore välkommet med mer reflektion över varför så kunnat ske, då ödeläggelsen av vår stadsmiljö pågår än idag. Orsaken till att förstörelsen kan fortgå torde i varje fall hänga samman med att ingen grundlig uppgörelse förekommit med den urartade modernism som dominerat stadsplaneringen i vårt land.
De gånger stadsplaneringen i Åbo hamnat i rampljuset har det av förståeliga skäl oftast handlat om rivning av hus som uppfattats som värdefulla eller om nybyggen som inte ansetts passa in i miljön. Här skall jag i stället befatta mig med hela stadsmiljön ur ett perspektiv som hamnat i skymundan. Hur beklagligt det än är att en mängd värdefulla trähus fått ge plats för massivare byggande på dyrbar mark i stadens centrala delar, är detta ju nämligen inte särskilt förvånande. Märkligare är det att man i vår kulturvagga raserat inte bara enstaka byggnader och miljöer, utan hela idén om det som kunde kallas en europeisk urban grundstruktur. I dess ställe har vi fått andefattigt ingenmansland, där varken småbutiker, cafékultur eller gårdsliv kan slå rot.
Idén om en urban struktur är inte så självklar att alla läsare kan förväntas nicka igenkännande. Visst har vi många fula betonglängor, men det är då knappast så unikt! Äldre identitetsskapande byggnader finns ju ändå bevarade på flera håll, vill säkert många svara som håller Åbo kärt. Javisst, men är det här faktiskt det allra väsentligaste? Om vi försöker föreställa oss varför vi ofta erfar intensiva stadsupplevelser på resor i exempelvis Centraleuropa – i byar, småstäder och storstäder –, står svaret naturligtvis delvis att finna i alla de arkitektoniska skatter som t.o.m. överträffar vårt Domkyrkotorg. Men urban intensitet kan också upplevas på vanliga gator utan speciella sevärdheter.
Stadskulturell störtdykning: garage i stället för hörnhus.
Det handlar då om att vara innesluten i ett stadsrum där en svåranalyserad synergi skapas av den byggda miljön, människor och olikartad sysselsättning med därtill hörande visuella intryck, ljud, dofter och lukter. Om denna variation är riklig spelar det inte så stor roll om en del husfasader är litet trista. Det kan man även konstatera i Åbo centrum, som p.g.a. affärslokalernas och tomternas värde är fullbyggt och välförsett med verksamheter i gatuplan. För att förstå betydelsen av en högklassig urban grundstruktur gäller det därför att förflytta sig från sevärdheterna och stadskärnan till de något mer perifera delarna av rutstaden. Där har stadsplaneringen i Åbo havererat, med visuell och funktionell splittring av stadsrummet som följd.
Den mest iögonenfallande traditionella europeiska stadsbyggnadsprincip som frångåtts i det efterkrigstida Finland är strävan att i innerstaden skapa slutna kvarter, d.v.s. obrutna husrader som innesluter gårdarna och samtidigt bildar genuina gaturum. Denna princip behöver naturligtvis inte tillämpas bokstavligt: I utkanten av centrum, kring offentliga byggnader, intill parker etc. kan kvarteren luckras upp något utan att förlora sin urbana karaktär. I våra traditionella trähusstäder avgränsades gården från gatan med staket där huslängorna inte var sammanhängande. Vår stadsupplevelse är i varje fall i hög grad förknippad med ett avgränsat, offentligt och därigenom väldefinierat gaturum. Det här är en viktig ingrediens för urban atmosfär som fattas utanför stadskärnan i Åbo.
[[{”type”:”media”,”view_mode”:”media_large”,”fid”:”4261″,”attributes”:{”alt”:””,”class”:”media-image”,”height”:”270″,”width”:”480″}}]]
Trästaden möter stenstaden – inte förstaden. Nybygge ritat av Timo Salo.
En rik och tilltalande byggnadsarkitektur, träd och planteringar mm. kan i viss mån kompensera för ett splittrat gaturum och brist på stadsplaneringsmässigt helhetstänkande. Dylika faktorer förekommer ändå i begränsad utsträckning i de nyare delarna av rutstaden, eftersom det enda ideal som styrt planläggningen fr.o.m. 1960-talet varit den modernistiska tanken om ljus och luftighet. För övrigt har planeringen gått ut på enkla, för byggföretagen fördelaktiga byggnadstekniska lösningar med billig parkering i gatuplan, vilket förvandlat merparten av innerstaden till ett östblocksliknande förstadslandskap. Förutom att fasaderna blivit synnerligen enformiga har elementhusens bottenvåningar sällan hyst några aktiviteter, medan parkeringen utgjort den allt överskuggande gårdsfunktionen. De gräsremsor och ‑plättar som mer eller mindre planlöst strötts ut framför höghusen och mellan p-platserna ökar det splittrade intrycket snarare än att lappa det.
Många faktorer bidrar alltså till den samtidigt flacka och stökiga stadsupplevelsen utanför stadens absoluta centrum. Det samma gäller för orsakerna till att man byggt som man gjort. Stadsplanerare har hänvisat till C.L. Engels stadsplan för återuppbyggnad av staden efter Åbo brand, som bildade utgångspunkt för skapandet av breda gator, stora kvarter och exploatering av en stor areal. I och med den rymlighet som stadsplanen skapade uppkom aldrig ett behov av intensivt byggande utanför stadens absoluta centrum. Till detta bidrog givetvis det faktum att Åbo förlorat sin huvudstadsstatus. Den egentliga stenstaden växte upp i Helsingfors. Då det industrialiserade byggandet inleddes på 1960-talet kom det av olika orsaker att ske mycket kaotiskt, så den gamla trähusstaden slogs i spillror utan att någon systematisk helhet bildades i dess ställe.
Historiska förklarande omständigheter befriar dock inte dagens planläggare och politiker från deras ansvar för vad som gjorts och görs än idag. Bland tjänstemän som ansvarar för planeringen av Åbo rutstad förekommer en imponerande kunskap om och förståelse för de faktorer som bidragit till dagens stadsbild, för Åbos särdrag och för villkoren för att en högklassig stadsmiljö skall kunna åstadkommas. De är dock till en del fångna i planläggningskulturen och de villkor som gäller för byggandet. Politiker och tjänstemän påstår visserligen bestämt att det som kallats för Åbosjukan är ett avslutat kapitel. Så är måhända fallet när det gäller direkt lagstridiga förfaranden. Däremot förändras inte den politiska kulturen, planläggningspraktikerna och stadsplaneringstänkandet över en natt. Om vi ser på de fysiska resultaten av stadsplaneringen är de häpnadsväckande lika som förr, delvis p.g.a. föråldrade detaljplaner, genom vilka Åbosjukan spökar och alltjämt formar vårt stadsrum.
Det ser i varje fall ut att finnas en vilja att utveckla det stadsmässiga i staden. Därom vittnar utvecklingsplanen för den centrala rutstaden, som blev färdig för ett par år sedan, och visionen för Åbo 2031. Det är viktigt att tillräckligt ambitiösa planer utformas med stöd i analyserna. Utgående från de synpunkter som här framförts finns det i varje fall skäl att varna för en överdriven tro på särskilda aboensiska lösningar, som lätt kan bli till en ursäkt för alltför lätta och antiurbana lösningar. Känslighet för genus loci och finstämda åtgärder är A och O för god stadsplanering. Lika viktigt är det dock att återkalla de grundläggande principerna för urban planläggning i minnet och införa ett målmedvetet ”stadskirurgiskt” program för att reparera söndriga gaturum.
Hur mycket stolthet vi än är berättigade till att känna för vårt arkitektoniska och kulturella arv, måste vi erkänna att vi inte är bäst i landet när det gäller att skapa urbana miljöer. Vi behöver trots detta inte uppleva att vi endast bör kopiera den nya huvudstaden i öster (vilket tycks uppfattas som särskilt pinsamt), då vi lika gärna kan blicka västerut och söderut, vilket inte bör vara främmande för Åbo, för att slippa vår sällsynt splittrade stadsmiljö, som kännetecknas av en syntes av rutstadens och förortens avigsidor.
I sista hand är det stadsborna som kollektivt bär ansvaret för att hur staden utvecklas: vi har en sådan stad som vi förtjänar. Det som nu behövs, inför kommunalvalet och då den nya miljö- och planläggningsnämnden inleder sitt arbete, är en tillräckligt kvalificerad diskussion, där inte bara enskilda hus, grönområden och vägdragningar berörs, utan själva frågan om en hurdan stad vi vill ha. Vår stadskultur har under ett par decennier utvecklats förvånansvärt kraftigt, men stadsrummets fysiska kvalitet sätter gränser för dess blomstring. Frågan om hur man skapar en spännande och tilltalande stadsmiljö är komplex. Till de mer basala kriterierna för urbanitet i traditionell europeisk bemärkelse hör ett välartikulerat fysiskt stadsrum som samtidigt definierar gatans offentliga rum och avgränsar det från gårdens halvprivata. Sådana väldefinierade och intensiva gaturum existerar knappast i Åbo utanför stadskärnan. I den meningen är Åbo inte en stad.
Jarre Parkatti
Åbo Underrättelser 20.2.2013