— Sidan är inte färdig, men tål redan kritik —
Allmänt om den fysiska miljöns betydelse för det sociala livet
Vilken är den fysiska miljöns egenskapers betydelse för människans trivsel och det sociala livets karaktär? När man är speciellt intresserad av en livssfär, som arkitekturen, är det lätt att överdriva dess betydelse för allt mänskligt liv. Den arkitektoniska miljö vi lever i är en faktor bland många andra (t.ex. våra sociala relationer, ekonomiska resurser, ärftligt betingade personliga egenskaper) som påverkar det mänskliga livets kvalitet.
Inom geografin fördes på sin tid en mer allmän debatt mellan determinister och possibilister om i vilken grad och mening den fysiska miljön bestämmer villkoren för den mänskliga existensen. I den modernare samhällsvetenskapliga debatten har bl.a. Anthony Giddens teoretiserande kring hur egenskaper i den fysiska miljön genom socialt och språkligt betingade tolkningar vävs in i konstitueringen av det sociala livet pånytt aktualiserat den rumsliga aspektens betydelse. Ur denna diskussion torde vissa arkitektoniskt relevanta poänger kunna härledas, fastän den rör sig på en mycket hög abstraktionsnivå.
Ofta kan rummets betydelse uppfattas som så grundläggande att den i empirisk forskning om olika samhällsförhållanden blir trivial: vi kan abstrahera från inte bara arkitektoniska utan även många mer allmänna rumsliga egenskaper i vår miljö om vi diskuterar differentiering av samhällsklasser, låt vara att differentieringen ofta tar sig även rumsliga uttryck. Om vi jämför småstadskultur med storstadskultur så talar vi lätt om just kulturella förhållanden, som visserligen kan ha en rumslig, t.o.m. arkitektonisk bas och återspeglas i rumsliga och arkitektoniska förhållanden, men det väsentliga i mycken stadsforskning är inte staden i arkitektonisk eller ens rumslig mening.
I varje fall hjälper den moderna geografiskt inriktade samhällsvetenskapliga diskussionen oss att förstå hur invecklade sammanhangen är rent principiellt och hur mångsidigt och sofistikerat människan använder sig av sin sociala och fysiska miljö för att göra sina handlingar begripliga och sin tillvaro meningsfull. Samtidigt hjälper den oss att se på vilket grundläggande plan sociala och politiska frågor (bl.a. frågor om normer och makt) vävs in i de meningsgivande aspekterna av verkligheten (t.ex. en miljö som uppfattas som trivsam, representativ etc.).
Det torde vara en allmänt accepterad syn att den fysiska och arkitektoniska miljön i bästa fall kan skapa gynnsamma ramar och i värsta fall omöjliggöra social växelverkan och identitetsskapande. Man kan inte bara med arkitekturens hjälp skapa ett gott liv för stadsborna. Det gäller speciellt att undvika att skapa barriärer för självförverkligande och trivsel. Och det gäller härvid att se hur samhällsvetenskaplig och miljöpsykologisk kunskap kan tillgodogöras i den planläggningsprocess som formar rummet och den fysiska miljöns egenskaper. Detta är en helt annorlunda kunskap än den faktabaserade demografiska och ekonomiska kunskap som normalt används som underlag för stadsplaneringen, då den vi talar om måste vävas in i själva det arkitektoniska skapandet.
Hinder för förståelse av den fysiska miljöns betydelse
Ingen av oss har en komplett syn på vad som är viktigt i den fysiska miljön och speciellt den arkitektoniska, som i detta sammanhang intresserar oss. Att arkitekterna kallar sig för specialister på rummet betyder inte att de har sista ordet i denna fråga. En specialistdiskurs bildar nödvändigtvis en slags subkultur som kan fjärma sig från det sätt att uppfatta saker och ting som är naturligt för lekmän. Å andra sidan måste man observera att icke-specialisterna inte är någon enhetlig grupp och att skillnaderna i vissa synsätt inte är förknippade med grad av professionalism utan med livssyn. Experterna kan slutligen vara knutna till vissa intressen, som gör att kontroll från lekmännens sida behövs.
Därför är det klart att det är principiellt viktigt att låta olika slags människors röst bli hörd i fråga om den fysiska miljöns karaktär. På något sätt borde man kunna luska ut vilka olika slags egenskaper i miljön som är viktiga för olika slags människor. Det är ändå svårt att göra detta endast genom att rätt och slätt fråga dem om det. Detta beror på att alla inte har gjort klart för sig av vilken mening de är, att även de som gjort det kan missta sig på många förhållanden som är viktiga just för dem. Det finns många förutsättningar för vårt sociala liv som vi inte har kommit att tänka på eller inte ens kan föreställa oss. Mycket av våra erfarenheter och vårt praktiska handlande bygger på att vi omedvetet vet hur saker och ting förhåller sig eller hur vi skall handla. Det är bara en liten del av det som är viktigt för oss som vi kan formulera explicit. Arkitekterna har genom sin utbildning bättre möjligheter att göra detta på den fysiska miljöns område, men samtidigt gäller de ovan nämnda begränsningarna: de har kanske andra intressen eller fokuserar genom sin subkultur bara på vissa egenskaper i miljön.
På vilka olika sätt kan lekmannens förståelse av den fysiska miljön vara begränsad?
Vi strävar alla efter att göra tillvaron lätt för oss, det är kännetecknande för mänsklig rationalitet. Men det är klart att vi inte kan se mer än en del av villkoren för och följderna av våra beslut. Då vi samlar på oss så mycket apparatur som möjligt för att underlätta våra vardagssysslor och vill skapa svängrum och värna om vår frihet genom att erövra personligt rum (då t.o.m. ungdomar har tvättmaskin, bastu, dator etc. hemma i sina ettor), så kan den oförutsedda följden bli förutom ekologisk katastrof också personlig tragedi. Vi kan bli ensamma i vår självtillräcklighet, förlora möjligheterna till otvungen social samvaro eller spontana möten.
I vår stadsvision beskriver vi hur man med arkitektoniska medel från bostadsnivå över närmiljön till hela stadsstrukturen kunde främja en socialt fungerande miljö. Här försöker vi peka på hur den enskilde kan misslyckas med att se vissa väsentliga drag i den fysiska miljön:
Icke-rumsliga förutsättningar:
0a. Den enskilde mår i princip bra av otvungen social samvaro och spontana möten, men är inte stark nog att leva med dem i vardagen p.g.a. den energi som krävs. Alternativet kan dock vara skadligare (fastän individen inte erkänner något av detta för sig själv).
0b. Var och en strävar efter bekvämlighet och personlig frihet, men ser inte de ackumulerade följderna av att alla gör så (eller har inget personligt incentiv att avstå från att följa massan): trafikstockningar, ensamhet, färre kollektiva nyttigheter.
Rumsligt/arkitektoniskt:
1. Brist på energi till tanke & engagemang: Den enskilde mår bra av otvungen social samvaro, spontana möten etc., men ser inte hur dessa är beroende av egenskaper i miljön, inte ens om man försöker klargöra förhållandena för denne (blir för ansträngande att smälta i kombination med 0a & 0b).
2. Brist på grundläggande reflektion: Cafébesök och annat urbant liv uppskattas i princip, men den enskilde har inte gjort klart för sig hur förutsättningarna för dylikt är beroende av folkmängd och avstånd. (Ställd inför en pedagogisk intervjuare aktiveras mekanismer av ovan och nedan nämnd typ)
3. Brist på fantasi: Stadsbon beundrar den urbana miljön i utländska städer, men kan inte se hur något dylikt kunde åstadkommas i hemlandet.
4. Brist på arkitektonisk gestaltningsförmåga: Hur dimensioneringen av gator, platser och torg skapar dels förutsättningar för social samvaro, dels en trivsam urban atmosfär kräver professionalism.
5. Brist på tilltro till möjligheter att omforma miljön till det bättre (politisk alienation). Därvid ses förändringar endast som hot.
— Vår och specialisternas förståelse kan vara begränsad —
Ö. Äkta värdekonflikt (ofta dock beroende av ovan nämnda mekanismer eller förhållanden): Finländaren uppskattar naturnärhet och rymd omkring sig och kan inte se hur detta kunde kombineras med urban karaktär. Många arkitekter kan se annorlunda på stadsplaneringen än vi.
Tillbaka till ingångssidan till Där livet kan slå rot